Almedalen är en speciell plats. Inte för de unika perspektiven från framstående människor i sig, dem kan man oftast läsa sig till, utan för accessen. Näringsliv, myndigheter, intresseorganisationer och ministrar rör sig alla i samma kvarter under samma vecka, och tillgängligheten är stor. Man kan ställa sina frågor direkt till den det gäller, fortsätta samtalet över en kaffe eller träffas igen på ett mingel. Det finns en lättsamhet i hur folk pratar med varandra och en relativ öppenhet som sällan råder resterande av årets veckor.
Två ämnen dominerade i år: civil beredskap och AI.
Civil beredskap är just nu synnerligen hett, och eftersom hotbilden inte visar några tecken på att mildras är det också befogat att det fick prägla veckan. Viljan att samarbeta är stor, det blev tydligt under veckan, men förmågan är ännu inte tillräckligt utbredd och mogen. Avståndet mellan ambition och genomförande är fortfarande stort, men minskar förhoppningsvis tack vare de många initiativ som pågår och de satsningar som görs. Det är helt klart prioriterat från alla håll men det viktiga är att man nu omsätter det i beredskapshöjande åtgärder.
AI-diskussionerna kretsade genomgående kring samma fråga: hur ska EU kunna konkurrera, och hur säkrar vi tillgång till de senaste modellerna när vi inte äger dem? Det jag tar med mig är att vi bör göra två saker samtidigt. Fortsätta bygga vidare på det vi faktiskt är bra på, och samtidigt förhålla oss rationellt till tekniken. När AI ska in i verkliga arbetsflöden krävs sällan den absolut senaste modellgenerationen, utan en resurseffektiv variant gör oftast jobbet bättre. En europeisk modell som ligger något steg bakom toppen skulle mycket väl kunna räcka för att skapa reell förmåga.
Hur det blir återstår att se. Men veckan var både givande och relevant för oss på Strike Group. Vi arbetar i skärningspunkten mellan teknik, säkerhet och ekonomi, och det var precis de tre ämnen som diskuterades flitigast i Almedalen, både under dagarna och in på kvällarna.